Meken, Smedjebacken, utställning 2015
Maria Backman
Utställning i Meken, Smedjebacken, 2015.
Utställningens tema var lägret i Abborrtjärn och det historiska sammanhanget kring tillkomsten av ”rysslägren” i Mellansverige. Intervjuer, foton från platser där det funnits läger, kartor, dokument och arkivmaterial visades i ljudinstallationer, videofilm och exponerat som utskrifter liggande på långa bord och hängande i rummet.
______________________________________________________________________________
Det var inte förrän för några år sedan som jag insåg att det bara omkring två mil från Smedjebacken fanns ett ”Ryssläger”under Andra Världskriget i den minimala byn Abborrtjärn. Ett par hundra ryska soldater, krigsfångar, levde under uppemot två år i denna lilla by med tre-fyra bondgårdar. Aldrig under hela den tid jag bodde i Morgårdshammar och Smedjebacken som barn och ung hörde jag den minsta hänsyftning till rysslägret i skogen. Och dessutom, har jag hört nu efteråt, bodde ett femtontal polacker i min by Björsjö i något skede av kriget. Sånt här får mig att gå igång och vilja veta mera. Vad är sant, vad är verkliga minnen och vad är skrönor eller berättelser som förvrängts med tiden?
Abborrtjärn ligger några kilometer rakt upp i skogen från Snöån. Det är fortfarande enbart grusvägar som leder till byn. På den tiden levererades livsmedel och förnödenheter till Snöån på vägen mellan Ludvika och Malingsbo. Därifrån fick man frakta maten till lägret med häst och vagn. Det var myndigheternas avsikt att lägret skulle ligga avskilt och långt från städer och större samhällen.
Rysslägret i Abborrtjärn var så att säga en filial till lägret i Baggbron där det administrativa ansvaret för lägren i den här delen av Bergslagen låg. När det blev för fullt i Baggbron och Krampen öppnade man ett läger i Abborrtjärn. I slutet av augusti 1943 kom de första ryska krigsfångarna hit.
Elsa är arton år och hennes föräldrar har en gård knappt ett par kilometer bort, i Laggbyn. Jag intervjuar Elsa och hon berättar och nu, plötsligt, blir det levande. Hon arbetar i köket i rysslägret i Abborrtjärn. Anatolij knackar på köksdörren, han har famnen full av tulpaner, en enorm bukett. De har träffats en tid och Anatolij har till och med lärt sig lite svenska. – Var har han fått tag i de här tulpanerna undrar Elsa. Här finns ju ingen blomsteraffär precis… Nej, så småningom kommer det fram att måste vara några trädgårdsrabatter i grannskapet som blivit plundrade. Hennes hjärta smälter naturligtvis …
Anatolij flydde från ett tag på väg upp genom Norge, hans vän som var med blev tillfångatagen tidigare och återlämnad till tyskarna. Anatolij själv hamnade efter att först tagits till uppsamlingslägret i Lissma i Huddinge utanför Stockholm, så småningom i Rysslägret i Abborrtjärn.
Elsa levde ända tills i år. Sonen hon fick med Anatolij bor några mil bort. Han träffade inte sin pappa förrän han var i femtioårsåldern. När Anatolij blev deporterad visste han inte att han skulle bli far. Det sågs inte alltid med blida ögon i trakten på att flickorna ”sprang efter” ryssarna. Men – det blev kvar runt 50 barn, i Bergslagsskogarna, med ryska fäder och med ”fader okänd” inskrivet i födelsebeviset.
Folke Janssons föräldrar hade ett litet jordbruk i Snöån som ligger tre-fyra kilometer närmare civilisationen, på vägen mellan Ludvika och Björsjö. Flera av ryssarna var där och hjälpte till med höskörden. Folke var väl tio, elva år då. Till och med nu minns han varenda en med namn och historia. Han visar fotografierna som han samlat ihop och pekar – där är Arkadij, Leonid… Och där uppe på hölasset är Andrej. Ryssarna jobbade i skogen eller byggde vägar. Somliga ansågs vara lata, men några av dem var företagsamma och skaffade sig jobb hos bönder i närheten. Folket i Snöån gick till IOGT-lokalen för att se på bio som arrangerades av ryssarna, oftast var det propagandafilmer som skickats hit från den Sovjetiska legationen i Stockholm.
I Abborrtjärn växer skogen idag där lägerbarackerna stod. De revs eller brändes efter kriget. Först skickades ryssarna iväg, den 9 och 10 oktober 1944. Därefter kom det andra människor till lägerbarackerna – ingermanlänningar, balter, polacker.