Stenarna, trappstegen i den risiga skogen… sådana spår finns på hundratals ställen i skogarna i mellersta Sverige. Här mitt i landet fanns under Andra Världskriget huggarläger för flyktingar från hela Europa. Kriget hade isolerat Sverige och skurit av landets handelsvägar. Det blev knappt med kol och olja och det rådde bränslebrist. Manliga flyktingar skickades ut att hugga skog.

*

Under mellankrigstiden hade Sverige en mycket restriktiv hållning mot utlänningar, man ville skydda sig mot konkurrens med utländsk arbetskraft om jobben. Efter 1933, när flyktingvågen av tyska judar och socialdemokrater som tvingades fly från Nazityskland också nådde Sverige, var det enskilda personer och frivilliga flyktingkommittéer som tog hand om dem. Med allt mer våld i Tyskland och allt fler flyktingar som anlände till Sverige blev situationen ohållbar. I maj 1939 beslutade riksdagens att 500 000 kr skulle anslås för flyktinghjälp. Detta var det första tillfälle då det föreslogs att staten skulle ta något socialt och ekonomiskt ansvar för flyktingar. Men målet förblev att staten skulle bära en så liten del av ansvaret som möjligt.

1 september 1939 angrep Tyskland Polen och Andra Världskriget började. Under kriget som varade till maj 1945 flydde över 200 000 människor från hela Europa till Sverige. Det var långt innan begreppet invandrarpolitik var ett ord som användes i riksdagsdebatterna, flyktingarna kallade man utlänningar. Sverige var ett land omgivet av länder i krig. En del av balansgången att hålla sig utanför kriget var säkert att övervaka människorna som tog sig sig in i landet. Flyktingförläggningar förlades i skogarna och interneringsläger upprättades för utländska soldater. Och under de första krigsåren inrättades också Arbetskompanier på isolerade platser för svenska män som man misstrodde. Spåren av lägren i landskapet är också är spår av myndigheternas försök att under en osäker tid utöva kontroll över människor man inte litade på.

Den 9 april 1940 överföll och ockuperade Tyskland Norge och tusentals norrmän flydde över gränsen till Sverige. Hur myndigheterna handskades med denna stora grupp flyktingar blev en modell för nästan all flyktingmottagning under kriget. Norrmännen hade ett eget flyktingkontor, som hade ansvar för flyktingmottagningen och också stod för kostnaderna för den. Man var angelägen om att flyktingen så fort som möjligt skulle arbeta och försörja sig själv. Arbete var det som definierade en redig människa.

För att ha rätt att uppehålla sig i Sverige var flyktingen tvungen att ha Arbetstillstånd – ett tillstånd att utöva ett särskilt yrke, och Uppehållstillstånd – ett tillstånd att vistas inom ett definierat geografiskt område. För att få ett arbetstillstånd för att kunna verka inom sitt eget yrke var manliga flyktingar tvungna att först arbeta minst fem månader i skogen. De utländska männen försvann från storstäderna in i Mellansveriges myggiga skogar. I de isolerade lägren hade man kontroll över dem.

*

Efter freden 1945 lades lägren ner, baracker och byggnader revs, platserna växte igen och glömdes bort. Inte sällan bedömdes det här vara försvarshemligheter och delar av materialet var hemligstämplat under flera decennier. På så vis har minnet av lägren i Sverige förträngts. Nu är de som var med då mycket gamla eller lever inte längre. Dokumentation av lägren och de flyktingar som levde i dem har varit bristfällig och svår att få tag i.

Referenser:
Mikael Byström, Utmaningen – Den svenska välfärdsstatens möte med flyktingar i andra världskrigets tid. Nordic Academic Press, 2012