Jan Nordwall, generalsekreterare i Sveriges Hembygdsförbund, ger en introduktion till projektet I Förvar och utställningen Huggarlägret
Lyssna HÄR: https://vimeo.com/429292958
Scrolla neråt för att läsa mera.
I Förvar.Huggarlägret
Flyktingarna skickades ut i skogarna för att hugga skog till bränsle, baracken blev deras tillfälliga hem. I arkiven finns dokument om matransoner, antal huggarkurser och listor över var flyktingarna placerades men deras egna berättelser om pliktarbetet i skogen är i stort sett osynliga. Idag kan vi bara se deras historia utifrån och försöka tolka de berättelser som gömmer sig som fragment bland spegelbilder och reflexer.
Under Andra Världskriget fanns det huggarläger för flyktingar från hela Europa i stora delar av de svenska skogarna. Enbart i Dalarna fanns minst 200 huggarläger och huggarkurser. Kriget hade skurit av Sveriges handelsvägar. Det hade blivit knappt med kol och olja och det rådde bränslebrist. Skogen blev den stora svenska energiresursen. Samtidigt flydde tiotusentals människor från krigets Europa till Sverige. De manliga flyktingarna skickades ut för att hugga skog. För flyktingarna innebar skogsarbetet en möjlighet till försörjning men också att de osynliggjordes. De förlades i små isolerade grupper långt bort från storstäder och samhällen. Det stärkte statens möjligheter att kontrollera dem och minskade flyktingarnas kontakter med det svenska samhället.
Under kriget var det besvärligt med försörjningen i Sverige. Ekonomin var i en krissituation, det var brist på många varor, maten fick man handla på ransoneringskort. Trots det höll Sverige – med några dystra undantag – på asylrätten. Även om utlänningslagen från 1937 var restriktiv och hade inslag av främlingsfientlighet så hade den som var politiskt förföljd i sitt hemland rätt att söka asyl i Sverige.
Huggarkurs 513 vid Stallsmyrberget utanför Håven i Ore vintern 1944-45. Fotot finns i Rättviks Bildarkiv.
Vi citerar Christer Hammare: ”Våren 1944 började desertörer från Sönderjylland att komma till Sverige och de omhändertogs då direkt för vistelse i förläggning och från eftersommaren 1944 omhändertogs i regel alla tyska desertörer direkt i förläggning utan att dessförinnan ha hållits i långtidsförvar (28).
För att kunna ta emot dessa inrättades Vägershult som ett slutet interneringsläger för tyska desertörer från den 19 september 1944. (29) Interneringen gällde i regel tre till fyra månader i taget och sedan skulle beslutet omprövas. Normalt skrevs de efter detta ut från förläggningen och fick uppehålls- och arbetsvisering för något landsfiskalsdistrikt. De placerades på den svenska arbetsmarknaden och de olika länsarbetsnämnderna slussade i regel ut dem i skogsarbete, oavsett vad de arbetat med tidigare. (30)
Enligt protokoll i Statens Utlänningskommission den 28 november 1944 skrevs elva personer ut från Vägershult för uppehållsvisering inom Rättviks landsfiskalsdistrikt. Dessa personer som i huvudsak (kanske alla?) var österrikare hamnade utanför Håven i norra delen av Ore socken för skogsarbete. (31)
De var födda mellan 1905 och 1923 och alltså 21-39 år gamla, med en medianålder på 28 år. (32)
Huggarkurs 513 Håven fick vid jultid 1944 besök av en annan österrikare som flytt till Sverige, nämligen Bruno Kreisky, senare förbundskansler. Han var kvar några dagar för att prata med sina landsmän, och kockan Ragnhild Wiklund visste då inte att han var en betydande person. (33)
HK 513 Håven var sannolikt igång till hösten 1945 men antalet deltagare minskade successivt från sommaren. (34) Det var snälla och vänliga personer, och en av dem räddade den då tre-årige Henry Wiklund från att drunkna i en brunn som han ramlat ner i.(35) ”
Christer Hammare skriver också att flyktingarna tilldelades kläder genom Utlänningskommissionen. Direkt, samma natt som de anlände transporterades de ner till Rättvik för att förses med en fullständig utrustning av både vardags- och helgdagskläder.
På fotot ovan kan man se att två av männen bär kostymer med precis samma snitt. Kanske har de fått hämta ut dem hos Palms herrekipering i Rättvik.
Lyssna på Sven-Olle Axelssons berätelse om Bäck Daniel och läs om Älgbergslägret HÄR.
Källor:
Christer Hammare, Svarttjärn/Ingels – ett svenskt koncentrationsläger? eller – ett skogshuggarläger med en skiftande historia i tre dramatiska akter på 1940-talet!
Noterna hänvisar till Christer Hammares skrift.
(28), SOU 1946:36, sid 250)
(29), Jesper Johansson, Vägershult – en disciplinförläggning för flyktingar i Sverige under andra världskriget, (2004), sid 89
(30), Johansson, sid 121-122
(31), RA, SAK, Andra Världskrigets lägerarkiv, Vägershult, vol 12
(32), RA, SUK, Sociala byrån, D1A1-4
(33), Ljusnan 2003-02-22, ”Kvällen då Ragnhild och den blivande förbundskanslern åt köttfärslimpa i Noppikoski”
(34), RA, SAK, Arbetsförmedmlingsbyrån, Flaa:8-9
(35), Henry Wiklund, samtal 2008-03-31, e-post 2011-11-22
Projektet I Förvar.Huggarlägret stöds av Dalarnas Museum, Konstfrämjandet Dalarna, Skådebanan Dalarna, Arbetarrörelsens Kulturfond och Siljansfors Skogsmuseum.