”Min allra käraste A, tusen tack för dina brev som kom igår och Interneringslägret idag. Hoppades att du, min älskade, skulle komma idag, jag längtar så” skriver Willy Lorenz den 14 februari 1941 till sin hustru.
Han är internerad i Långmora slutna förläggning för utlänningar
och togs in samma dag som man öppnade, den 9 mars 1940. I
förläggningsjournalen är hans nationalitet markerad med f.d.
tysk. Lorenz är på flykt från naziregimens Tyskland. Nazisterna
har gjort honom statslös, under flykten har han blivit fråntagen
sitt tyska medborgarskap.
*
Det labila politiska läget i Europa under slutet av trettiotalet
innebar att det kom alltfler flyktingar till Sverige. Samtidigt ökade oron för rikets säkerhet och många av flyktingarna sågs med misstro. I juni 1938 gav Sveriges regering ut en hemlig kungörelse, den så kallade allmänna säkerhetskungörelsen, där det beslutades hur en säkerhetstjänst skulle agera vid krigsfara. Kungörelsen utvidgades i januari 1940 med tvångsmedelslagen som tillät censur av privat korrespondens och gjorde det möjligt att omhänderta misstänkta personer. En synnerligen tänjbar och oklar lag skriver Georg Branting i ett särskilt yttrande till Sandlerkommissionen.
Denna parlamentariska undersökningskommission hade inrättats i krigets slutskede för att utreda hur säkerhetstjänsten hade verkat under krigsåren. Socialdemokraten och riksdagsledamoten Georg Branting var en av dess ledamöter.

Branting skriver att den svenska generalstaben var tidigt ute. Redan kort efter första världskriget hade den militära ledningen tagit upp frågan om censur och övervakning av post och telefon. 1937 tog försvarsstaben upp frågan på nytt. En promemoria om revision av bestämmelserna vid krig eller fara för krig utarbetades och överlämnades till regeringen. Här hette det bland annat:
”En lämplig beteckning å ifrågavarande verksamhet vore av psykologiska skäl den allmänna säkerhetstjänsten. /…/ vars existens enligt vad chefen för försvarsstaben anförde i sin skrivelse till Kungl. Maj:t syntes böra hemlighållas för allmänheten intill dess den trädde i verksamhet /…/ borde innefatta dels teknisk övervakning av de olika grenarna av samfärdseln, dels ock för dylik övervakning erforderlig spaning efter misstänkta personer. /…/ Den grundläggande författningen angående den allmänna säkerhetstjänsten borde för vinnande av största möjliga smidighet icke
göras alltför detaljerad.”

*
Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. Tusentals svenska män inkallades att bevaka Sveriges gränser. När Sovjet anföll Finland i slutet av november 1939 växte misstron mot de inkallade som var kommunister, särskilt i Norrbotten där generalmajor Archibald Douglas var stabschef för 2:a armékåren. Den 19 december 1939 lät han upprätta 1. Arbetskompaniet. Det var ett arbetsläger för inkallade, svenska, kommunister som ansågs opålitliga och inte tilltroddes bära vapen. Detta första arbetskompani förlades till Storsien i Norrbotten. En månad efter vinterkrigets slut avvecklades lägret – men under sommaren 1940 uppstod det på nytt. Ytterligare ett arbetskompani inrättades i Norrbotten och även inom Marinen antogs åtgärder mot inkallade eller anställda som man misstrodde.
När Tyskland angrep Sovjetunionen i juni 1941 blev också i södra och mellersta Sverige inkallade kommunister krigsplacerade vid arbetskompanier; i Öxnared, i Lövnäsvallen och i Grytan utanför
Östersund. I Boden organiserades två arbetsplutoner, i Vindeln och i Stensele, plutonerna upplöstes oktober 1943.
*

Misstrodda utlänningar kunde genom myndighetsbeslut omhändertas i sluten förläggning genom tillsynskungörelsen som regeringen gav ut den 25 februari 1940.

”Det blir 70 platser på de hem där enligt kungörelsen i lördags vissa utlänningar skola interneras, ett platsantal som socialstyrelsen anser täcker behovet för närvarande. Förläggningarna bli i Dalarna, där två arbetshem, Långmora och Smedsbo, utrymmas./…/ Utrymningen skall vara slutförd till månadsskiftet, och kort därefter torde den förste utlänningen införpassas.
Det är socialstyrelsen som har beslutanderätten, men utlänningsnämnden skall i varje särskilt fall yttra sig och och har redan en del ärenden på remiss. Internering kan ske dels av sådana vilka utvisats ur Sverige, men ej kunnat förpassas utanför rikets gränser, dels av andra främmande medborgare vilka ur statsintressenas synpunkt, som det heter, ej böra få gå omkring hur som hälst. Man har t. ex. flera utlänningar av ren lösdrivartyp vilka nu kunna vänta bli omhändertagna.
På Långmora skola de internerade sysselsättas inom jordbruk och skogsbruk samt på verkstäder och i köket. Det skall också ges möjligheter för den som är sysselsatt med studier att kunna fortsätta dessa. På Smedsbo har man trädgårdsskötsel och vidare drives hantverk i mindre skala. Anstalterna ta endast emot manligt klientel.
/…/ Man antar att blotta förekomsten av interneringen skall verka i förebyggande syfte. Obligatoriskt skall omprövning angående
behovet av fortsatt vistelse ske en gång om året, men dessemellan
skola också fallen prövas så fort det ges anledning, som sekreterare Drougge i socialstyrelsens utlänningsbyrå uttrycker saken.
Hr. Drougge understryker att det inte är fråga om några
koncentrationsläger, inte häller om några pensionat, man vill söka
skapa en gyllene medelväg för att ha ett visst klientel under ögonen.” DN 27 februari 1940

*
Långmora och Smedsbo var de första slutna förläggningarna. I början var det mest tyska kommunister och antinazister som internerades men även andra, ”opålitliga” utlänningar som till exempel arbetsvägrare togs in. Mot krigsslutet internerades norska quislingar och tyska nazister. Årsskiftet 1942/1943 tillkom Rengsjö utanför Bollnäs. Det var den enda förläggningen som var omgärdad av taggtrådsstängsel och regimen var sträng. I krigets slutskede och under sommaren 1945 fanns det fjorton slutna förläggningar för utlänningar. Socialstyrelsen svarade för driften men också för ärenden rörande utlänningars uppehålls- och arbetstillstånd. Man utfärdade främlingspass och identitetscertifikat och prövade om politiska flyktingar skulle avisas eller omhändertas. För de senare ärendena inrättades den så kallade utlänningsnämnden som fick avge yttranden till Socialstyrelsen om någon skulle interneras eller frisläppas. Den internerade fick inte veta skälen till att han blivit frihetsberövad och han kunde försvara sig eftersom anklagelserna mot honom var hemligstämplade. Interneringen omprövades efter ett år och prövningen – som inte kunde överklagas – grundades i
allmänhet på utlåtande från förläggningsdirektören.

Den tyske pacifisten Ulrich Herz, som levt i Sverige sen 1934, togs i mars 1940 in som intern nummer sju i Smedsbo utan att ha fått veta vad han misstänktes för. Ingen i Herz’ omgivning, vare sig arbetsgivare, lärare eller hyresvärd hade hörts av polisen och ingen blev heller underrättad om att Herz hade sänts till Smedsbo. Sekretessen var så stor att inte heller förläggningschefen visste varför Herz hade internerats. Att man haft diffusa misstankar mot honom hängde kvar också efter att han frigetts. Hans första ansökan om svenskt medborgarskap, 1947, avslogs.

*

I juli 1942 blev Herz frisläppt. Efterhand släpptes också flera av de tyska kommunisterna och andra klientel blev internerade. Men den tyske kommunisten Herbert Wehner som hade varit fängslad och internerad sen 18 februari 1942 hölls kvar. Sensommaren 1944 skärptes motsättningarna mellan kommunister och antikommunister i Smedsbolägret framförallt genom den sovjetiska offensiven i Finland. För Wehner blev situationen alltmer olidlig. I ett brev skrev han: ”Hallickar, svartabörshandlare,
nersupna före detta ämbetsmän och andra agerar nu här som antityska aktivister” Wehner blev inte frisläppt och var förtvivlad ”Jag befinner mig i ett maskineri som gör med mig vad det vill!”

*

Under hela andra världskriget var målsättningen för den svenska politiken att landet inte skulle dras in i kriget och att Sverige skulle behållas som självständig stat. Georg Branting skriver i sitt yttrande att försvarsstabens ursprungliga promemoria avsåg att censur med mera skulle anordnas i händelse av krig. Men, skriver Branting, 1937 ändrar försvarsstaben förslaget så ”att den föreslagna säkerhetstjänsten och censuren skulle träda i funktion vid ’krig eller fara för krig’. Denna förskjutning var utomordentligt betydelsefull. Den föranledde ju att vi i Sverige fick en säkerhetstjänst och en allmän övervakning, som ursprungligen och väsentligen hade organiserats av de militära myndigheterna med tanke på verkliga krigsförhållanden. /…/ Nu blev i stället situationen den, att Sverige icke drogs in i kriget men likväl på viktiga områden under närmare sex år administrerades efter samma principer och planer som skulle ha gällt, om
krig varit rådande /…/ här rådde, om icke ett förtryck så i alla fall ett tryck”. Branting poängterar att ”Fundamentala problem berörande rättssäkerheten och den demokratiska friheten sammanhängde dock just med denna fråga om ordningen och säkerheten under ett tillstånd mitt emellan krig och fred.”

*

Efter krigsslutet reser Willy Lorenz till sin hemstad i den sovjetockuperade zonen av Tyskland; han är kommunist, han vill bygga upp ett nytt land. Men han möts alltmer av misstro, hans erfarenhet av exil i Sverige ses med oblida ögon. Och hans längtan efter hustrun och de två barnen i Sverige blir för stark. Han ansöker om återresa till Sverige.

”Stockholm den 20 november 1947
Till Konsulatet i Berlin
Statens utlänningskommission har härmed äran att meddela, att av tyske medborgaren Walter Willy Lorenz, född 1908, boende under adressen i Pegau i Sa. Markt 2 10 h, begärt inresetillstånd icke kunnat beviljats, varför visering av vederbörande icke må av Eder utföras.
Enlgt. uppdrag /u/ Senning