I Förvar. Repatrieringen 16 oktober till 22 november på Gävle Fängelsemuseum.
—–
Med utställningen I FÖRVAR. REPATRIERNINGEN undersöker vi vad som ledde fram till händelserna i Gävle hamn oktober 1944. I en konstinstallation som kan liknas vid ett laboratorium letar vi efter spår av individer i kolonnerna. Under hösten 2020 visades konstutställningen I FÖRVAR. REPATRIERINGEN på Sveriges Fängelsemuseum i Gävle, i samarbete med Region Gävleborg. Utställningen invigdes den 16 oktober kl. 16.00 med ett samtal mellan konstnärerna och Anders Wesslén från statens Försvarshistoriska museer.
På grund av Covid-19 blev det inga guidade visningar av utställningen, istället valde vi att göra en digital visning. Följ konstnär Maria Backman och konstkonsulent Erik Anderman från Region Gävleborg när de samtalar sig runt i utställningen.
Till utställningen hade vi gjort en flyer med historisk bakgrundsinformation till installationen. En sammanfattning nedan.
Den 10 oktober 1944 låg Sveabolagets fartyg Warjo och Örnen förtöjda i hamnen i Gävle, redo att ta ombord 900 sovjetmedborgarna från olika förläggningar i Sverige. Det flesta var sovjetiska krigsfångar som flytt till Sverige från tyska arbetsläger i det ockuperade Norge. Rutten var via Åbo i Finland och vidare österut till Sovjetunionen.
Det finns knappt några spår av denna händelse i Gävle idag. Det vi har hittat i kommunarkivet finns att se på sidan Gävle Hamn
Utställningen I Förvar. Repatrieringen är en konstinstallation där vi letar efter spår av individer i kolonnerna. I vilken form ser vi historien? Den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver den med rumsliga begrepp; space, in between, patterns. Strukturer, mellanrum, riktningar och perspektiv är också begrepp som används i konsten. Formen i sig kan beskriva ett ideologiskt ställnings-tagande. Vi ser vårt arbete med den här utställningen som som en experimentverkstad, som ett laboratorium.
——
Eftersom det var krig i Östersjöområdet fick dagstidningarna rapportera först i efterhand. Det var dessutom förbjudet att fotografera. Det lär ha varit oroligt bland männen. Visst ville de flesta komma hem. Men andra ville inte tillbaka till Sovjet. Säkert fanns det några som inte själva riktigt visste vad de ville; nu lämnade de en käresta i Sverige och samtidigt längtade de efter att äntligen få återse sin familj hemma i Ryssland eller Ukraina. Men resan var oåterkallelig. Man fick inte leva i båda världarna.
Under andra världskriget skickade Tyskland hundra tusen sovjetiska krigsfångar för tvångsarbete till Norge. Den tyska ockupationsmakten hade problem med den bristande infrastrukturen i landet, särskilt i Nordnorge. Det behövdes vägar, järnvägar och hamnar för att kunna utnyttja Norges naturresurser och säkra tillgången av den svenska järnmalmen för den tyska krigsindustrin. Behovet av arbetskraft skapade ett omfångsrikt system av tvångsarbetsläger i hela Norge. Över nittio procent av dessa kom från Sovjetunionen. Efter kriget, i december 1945, beräknades det att nästan femton tusen sovjetiska krigsfångar hade omkommit i lägren i Norge.
Mer än två tusen sovjetmedborgare lyckades fly från lägren i Norge och ta sig till Sverige under ofta dramatiska omständigheter. Eftersom många läger fanns i Nordnorge kom flyktingarna, om de klarade att ta sig över gränsen till Sverige, ut i ödemarken och inte få dukade under där. I Sverge togs de till olika förläggningar som bekostades av Sovjetunionen; till Lissma i Huddinge, till Baggå bruk, Baggbron och Krampen i Västmanland och till Abborrtjärn i södra Dalarna.
Efter krigets slut, sommaren 1945 transiterades ca. 60 000 f.d. krigsfångar och tvångsarbetare från Norge via Sverige till Sovjetunionen. 24 000 av dem skickades med tåg till Gävle hamn för att därifrån resa med båt till Rauma i Finland och sen vidare till Sovjetunionen. Det var en stor händelse som Gävlefotograden Carl Larsson dokumenterat med ett stort antal fotografier.
Men de återvändande möttes av misstänksamhet i sitt hemland. I filtreringslägren blev de förhörda av NKVD. De som varit krigsfångar skickades ofta tillbaka till Röda Armen eller till återuppbyggnadsarbete. Några hamnade i Gulaglägren. Även om det ofta tog flera år kunde ändå de flesta slutligen återvända till sina hemadresser – i den mån dessa fanns kvar i det av kriget förödda Sovjetunionen. Historiker är ense om att de tyska lägren för sovjetiska krigsfångar var fruktansvärda. Men överlevarnas senare öden i Sovjetunionen är mycket lite efterforskade. De har ingen plats i den heroiserande historieskrivningen om det stora fosterländska kriget i Ryssland.
