Lisma den 12 maj 2019. Presentation av projektet I Förvar, Hembygdsföreningen berättar och invigningen av vandringsleden Lisma.

Lennart berättar om när lägret kom till Lisma

1970 brände brandförsvaret i Huddinge ner det förfallna huset vid Lismasjön som kallades Lisma Corps de logi. Mellan åren 1942 och 1946 hade fastigheten använts som förläggning för sovjetiska flyktingar. Efter krigsslutet gick minnena av händelserna här bildlikt talat upp i rök. Under flera decennier var det ingen som talade om ”rysslägret” i Lisma

Vid Lissmasjön syns inga spår av förläggningen som låg här. Längs med stigen mot det sanka området på norra sidan av parken ligger några rostiga föremål; en tvålkopp, ett rivjärn. Saker som kanske fanns det stora huset eller i någon av de fem militärbarackerna som byggdes upp mellan sjön och huset våren 1942. Att det funnits baracker här kan vi inte se. Vi kan inte heller, med något undantag, specifikt berätta om vad de enskilda sovjetiska flyktingarna varit med om. Men vi vet att många hade flytt från tyska läger i Norge.

Det nazistiska Tyskland hade ett utstuderat system för tvångsarbete. Under Andra Världskriget tvingades över 10 miljoner människor från nästan hela Europa till Tyskland för att arbeta. Det var civila från de ockuperade områdena i Europa, det var koncentrationslägerfångar och sovjetiska krigsfångar. Dessa tvångsarbetare sattes in överallt i den tyska ekonomin.

Den tyska nazistregimen transporterade nära hundra tusen sovjetiska krigsfångar till det ockuperade Norge. Sovjetregimen hade inte ratificerat vare sig Haagöverenskommelsen (1907) eller Geneveöverenskommelsen (1929) som båda är överenskommelser om korrekt behandling av krigsfångar. Där ingår att krigsfångar ska kunna tillräkna sig rättsskydd genom Röda Korset – och att de inte kan tvingas till arbete. Den tyska Nazistregimen missbrukade detta rättsvakuum å det grövsta. I Norge skulle de ryska krigsfångarna under eländiga förhållanden bygga järnvägar, vägar och hamnar som behövdes i Nordnorge för att säkra transporterna av nickel från Finland och järnmalm från Sverige till krigsindustrin i Tyskland. Det var gigantiska byggnadsprojekt som iscensattes. Man brukar uppskatta att över 2 500 sovjetiska medborgare lyckades fly från de tyska fånglägren och ta sig över gränsen till Sverige.

Omkring 200 000 flyktingar till Sverige under Andra Världskriget. Modellen för hur mottagandet av alla de här människorna kunde organiseras i en tid av brist och ransonering utformades efter hur de norska flyktingarna togs emot. Tusentals norrmän flydde över gränsen i april 1940 när Tyskland överföll Norge. Den norska exilregeringens legation upprättade ett eget flyktingkontor i Sverige. Den ansvarade för flyktingmottagningen för norska medborgare och stod också för kostnaderna.

Den svenska huvudprincipen var att alla flyktingar så fort som möjligt skulle arbeta och försörja sig själva. Skogsarbete fanns det gott om, både för svenskar och för flyktingar. Genom att det var krig i alla länder runtom Sverige kunde vare sig kol eller olja importeras och det rådde akut bränslebrist. Man måste elda med ved och åtgången var stor. Det upprättades huggarläger, särskilt många i de mellansvenska skogarna som låg förhållandevis nära Stockholm. I huggarlägren var arbetsförhållandena och betalningen lika för svenskar och flyktingar. Men manliga flyktingar som ville få ett arbetstillstånd för att kunna verka inom sitt eget yrke var tvungna att först arbeta minst fem månader i skogen. Bara i Dalarna fanns det långt över hundra olika läger där norrmän, danskar, polacker, tjecker och andra högg skog.

Det fanns minst sju olika läger eller förläggningar för sovjetryska flyktingar. Det var Krampen, pensionat Udden i Baggbron och Baggå Herrgård i Skinnskattebergs kommun, Abborrtjärn i Smedjebackens kommun, Storvreta i Uppland och Lisma utanför Huddinge. Lägret i Lisma fungerade som ett uppsamlingsläger. Det öppnades våren 1942 och stängdes i oktober 1946, det var det läger som användes längst.

Efter en flykt tillsammans med fem kamrater från lägret Tømmersneset i Nordnorge kom Ivan Denisov hösten 1943 till Lisma. Han berättar:” Vi blev förda till ett uppsamlingsläger vid Lisma, 15 km söder om Stockholm. Här blev jag kvar till maj 1944. Vi blev registrerade av den Sovjetiska ambassaden och jag fick nummer 452. Av ambassaden fick vi kläder; kostym, slips och skor. De skaffade oss också musikinstrument: dragspel, gitarr och mandolin. Vi arbetade i lägret och en del av lönen drogs av till ambassaden som betalning för det som vi hade fått utlevererat. Några procent gick också till en fond för barnen i Leningrad. Från ambassaden i Stockholm kom det ofta ut funktionärer Lisma. De talade om läget vid fronten och om vardagen hemma i Sovjetunionen. Tiden i Lisma var min bästa tid i Sverige. Även om vi hade blivit registrerade av den sovjetiska legationen och att vi visste att vi snart skulle skickas hem så kunde vi röra oss ganska fritt. Jag reste in till Stockholm och jag minns att jag såg Sköna Helena på operan”.

Flyktingförläggningarna för sovjetryska medborgare styrdes och organiserades av den sovjetiska legationen. Det innebar att Sovjet betalade för sina landsmäns uppehälle; fakturor för mat, cykelslangar, ryggsäckar, arbetskläder och sjukvård sändes till legationen i Stockholm. Den sovjetiska legationen följde samma mottagningsmodell som den norska men utövade en stark kontroll över ”sina” läger. De som bodde där utsattes för hårt tryck och för prosovjetisk propaganda. Man kan nog säga att det rådde en dragkamp om makten i lägren mellan de svenska myndigheterna och den sovjetiska legationen. Förläggningschefen var dock alltid svensk. I arkivdokumenten blir det tydligt att det inte sällan var konflikter mellan den svenska lägerledningen och den sovjetiska legationens representant som tog sig för stora friheter. ”Statens Utlänningskommission får på förekommen anledning meddela, att flaggning med annan än svensk flagga (utomhus) å kommissionens utlänningslager icke är tillåten.” (Riksarkivet ur en skrivelse från februari 1945.) Förläggningarna var på svensk mark och det var svensk rätt som gällde.

Lennart berättar om lägret och ryssarna.

Tonåringen Lennart Granstedt var ofta i lägret. Han hade en kompis som jobbade där på eftermiddagarna. Det fanns en samlingslokal där det visades film under vintern, på sommaren visades film ute, en filmduk sattes upp en barackgavel. Lennart var ofta där, det var bara att kliva in. Han minns också att det ofta, särskilt på kvällarna, kom bussar till lägret. Människor anlände och skickades iväg till andra ställen och senare också tillbaka till Sovjetunionen. Men han som skötte filmkameran var kvar hela tiden. Lennart brukade morsa på honom.

Även i Handens folkets hus var det filmvisning för de ryska flyktingarna. Rune Karlsson berättar i ”När kriget kom till Handen” (Glimtar 2013) att han lyckades smita in i biografen när det visades sovjetiska journalfilmer om de tyska truppernas brutalitet mot den ryska civilbefolkningen. Det var filmer som gjorde djupt intryck pa Rune. Men det fanns också propagandfilmer som han tyckte var rent löjliga: ”barn i vita blusar och skjortor och med röda halsdukar framförde en operatext som utgjordes av ett enda ord, nämligen Stalin.”

Också filmen ”Hela världen skrattar” visades i Lismalägret. Det var den första sovjetiska komedi-musikalen och den gjordes 1934 i någon slags i amerikansk stil. Astrid Clasbos lillebror Erik var åtta år och filmen gjorde ett outplånligt intryck på honom. Astrid, som var några år äldre, minns att hon såg en film om slaget vid Stalingrad. Hennes livs första film.

(Filmerna som Astrid och hennes bror minns kan man se pa Youtube. Filmen ”Hela världen skrattar” heter ”Веселые ребята” på ryska: https://www.youtube.com/watch?v=ZNwNwB3Mp48). Filmen om Stalingrad; https://www.youtube.com/watch?v=-FJT1yVVg4o  сталинград  фильм 1943)

Astrid berättar om parken i Lisma och om filmer hon såg i lägret.

Ivan Denisov berättar om alla aktiviteter i lägret. ” Det hölls konserter för svenskarna och salen var alltid full. Folk från bygden kom för att höra. Jag översatte två populära ryska sånger till svenska som kören sjöng. Den ena var ”Pansarstålet är starkt och våra stridsvagnar är snabba”. Det var en förkrigssång. Den andra var om en flicka som tar farväl av sin älskade ska sändas till fronten för att försvara henne och fosterlandet.

I maj 1944 blev Ivan Denisov till sin överraskning skickad till lägret i Baggå i Västmanland. Kanske tyckte den sovjetiska lägerledningen i Lisma inte om att han hade så många kontakter utanför lägret. Hans flyktkamrater från lägret i Norge, Semjon Makarov och Stepan Setsjko, skickades till lägret i Krampen.

I oktober 1944 genomfördes den första repatrieringen av sovjetryska flyktingar som varit krigsfånger i Norge. De återvände till Sovjet men togs inte emot som hjältar. Inte alla, men många nog fick tillbringa ytteligare år i läger, i Sovjet. Och senare berättade de inte om att de varit krigsfångar och tvångsarbetere i Norge, och inte om flykten till Sverige eller om tiden i Lisma. Det var inget man talade om i Sovjetunionen.

Och i Sverige och Norge talade man inte heller så mycket om de sovjetryska tvångsarbetarna och flyktingarna. Efter Andra världskriget kom Kalla kriget och det blev svårt att förstå att Sovjet och USA hade varit allierade en gång.

Lennart berättar om parken i Lisma innan lägret.

————
Projektet genomförs med stöd av Kulturnämnden,
Stockholms Läns Landsting


Källor:
Mikael Byström, Utmaningen – den svenska välfärdsstatens möte med flyktingar i andra världskrigets tid. Nordic Academic Press, 2012

Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetiska flyktingarna under andra världskriget. Uppsala Mutiethnic Papers, 1992

Rysslägren i Sverige och de sovjetiska flyktingarna har tidigare behandlats 1994 i två artiklar i Populär Historia: Utlämnades flyktingar till Sovjet? av Kent Ohlsson (1994a) och Sovjets läger i Sverige av Kenth Olsson (1994b). Ryssdramat i Laggbyn 1944 har beskrivits i Dalarnas Tidningar (2004).

Forskning i arkiv från krigsåren behandlades i en motion till riksdagen 2001 och utrikesministerns svar på interpellation om utlämningen av ryska krigsfångar finns i riksdagens protokoll från den 23 oktober 2001, § 7.

Ny bok ger ljus åt förtigen del av historien behandlades av Lars Gunnarsson i Upsala Nya Tidning (2008) och Hanna Lundquist beskrev hur Flyende ryssar samlades i Hagaström i Arbetarbladet, Gävle, (2008). Kaa Eneberg skildrade Ur den g(l)ömda historien –  När Sverige skickade ryssar till Stalin i Svensk Tidskrift (2009).

Hans Lundgren, Krampen Ryssläger i Sverige under Andra Världskriget. Västmanlands Läns Museum, 2008.

Christer Hammare, Svarttjärn/Ingels – ett svenskt koncentrationsläger? Eller – ett skogshuggarläger med en skiftande historia i tre dramatiska akter på 1940-talet!. Ingels 2012

Marianne Neerland Soleim, Sovjetiske Kringsfanger i Norge 1941-1945. Scandinavian Academic Press, 2009

Muntliga källor: Intervjuer med Folke Jansson, Elsa Svensson, Konstantin Arzamasov, Torkel Hedgren, Mary och Uno Jansson, Yngve Gunnarsson.

Norwegen_unter_deutscher_Besatzung

Mer detaljerad karta finns HÄR. Inringat område markerar platsen för lägret.

I förvar – Lisma – på facebook.

Scroll Up