(unten in deutscher Fassung)

Rapport från research om kommunikationsförsök i olika berättelser om flyktingar som tagit sig till Sverige från tyska tvångsarbetsläger i Norge under andra världskriget. Projektet genomfördes med stöd av Fonds Darstellende Künste e.V. NEUSTART KULTUR #TakeHeart

*

Jag började med böcker. Eftersom jag bor i Berlin har jag tillgång till Humboldt-universitetets bibliotek. Här finns en hel del klassiska norska böcker om den tyska ockupationen av landet, om tvångsarbetslägren och flykt därifrån; av bland andra Nils Christie, Magne Haugland och Ragnar Ulstein. Böckerna här är bara tillgängliga på originalspråket. Därför är den norska översättningen av jugoslaven Cveja Jovanovićs verk, som är centralt också i norsk historieskrivning, inte tillgänglig i Berlin. (Cveja Jovanović, ”Flukt til friheten”, bygger på samtal med samtida vittnen. I ingen av de böcker jag har läst kommer man den norska lokalbefolkningen så nära).

På internet har jag hittat några nyare svenska böcker om flyktvägar och mottagningen av flyktingar i norra Sverige. ”Flykten i norr – Flyktingströmmarna från Finland och Nordnorge 1944-45” av Lars Hansson och böckerna ”Landsfiskalen Erland Ström” och ”Ambulansflygaren” av Christina och Tore Öberg. I den legendariske Arjeplogsläkaren Einar Wallquists bok från 1945 kunde jag ta del av den tidens berättande ton.

*

Jag begränsade mig till att titta Arjeplogs och Jokkmokks kommuner. Deras sammanlagda yta är lika stor som den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen som har sjutton miljoner invånare. Arjeplogs och Jokkmokks kommuner har tillsammans knappt 8000 invånare. Den västra delen av dessa kommuner består av kvadratkilometer efter kvadratkilometer obebodda områden. På andra sidan gränsen, i det ockuperade Nordnorge, låg flera tyska tvångsarbetsläger, Mosjoen, Saltfjäll, Rognan, Fauske. Här tvingades lägerfångarna att arbeta med väg- järnvägs- och befästningsbyggen.

Av den norske forskaren Michael Stokke i Narvik har jag fått tillgång till dokument om flyktingar från de många lägren i norra Norge. Han har också berättat att Narvikssentret blivit alltmer intresserat av flyktingarnas och vägvisarnas historia (norska: Losar, Fjällführer). (Flykten gick nästan bara till Sverige, några få lyckades fly över havet till Shetlandsöarna).

I Riksarkivet i Stockholm fanns personakter över jugoslaviska, ryska och polska flyktingar. Jag har fascinerats av det återhållsamma språket gränspolisens protokoll, en något gammalmodig och mycket korrekt svenska, på något sätt fångad i sin formella neutralitet. En stor kontrast mot den dramatik jag har upplevt när jag läst litteraturen om historien.
Ibland med en grotesk effekt; under det förtryckta ”Inresa i Sverige och anledningen till detta” på blanketten har den lokala gränspolisen skrivit: ”övergick gränsen enär han ej trivdes med tvångsarbete för tysk räkning”

I de rätt fragmentariska gränspolisprotokollen som man hittar i arkiven nämns inte sällan språksvårigheter.

”Det antecknades att Dimovwitsch på grund av språksvårigheter icke kunnat höras mer ingående.“

”B. (polacken Stodolny Bronislaw) talar ryska och tyska, det sista dock endast i mycket ringa utsträckning. Han har därför icke kunnat förhöras mer ingående:“

”Då han icke behärskade något annat språk än jugoslaviska kunde han ej närmare höras“

Men protokollen är samtidigt förtätade berättelser. På bara några rader redogörs de förhörda flyktingarnas liv, från födseln i ett annat land långt söderut till flykten från det tyska lägret i Norge och den illegala överträdelsen av den svenska gränsen. Texterna kan läsas som en prolog till något ännu inte berättat.

”P.M.

över av nedannämnde jugoslaviske undersåte, som på illegalt sätt från Norge inkommit till Sverige och den 18 juli 1942 anlänt till Strimasund i Tärna socken, vid förhör denna dag lämnade uppgifter.

Fotografen Jelec Śefkya, född den 21 maj 1923 i Sarajevo och där hemmahörande.

Han, som vore muhammedan, hade som partisan kämpat mot tyskarna och den 13 mars 1942 tillfångatagits i Sarajevo. Efter några dagar hade han via Semond skickats till Wien, där han kvarhållits under 40 dagar. Han hade därefter via Stettin skickats till Trondheim och därifrån till Mosjöen dit han anlänt den 22 juni 1942.

I Mosjöen hade Śefkya sysslat med väg- och befästningsarbeten.

Troligen den 8 juli hade Śefkya jämte två jugoslaviske kamrater rymt från Mosjöen. De hade sprungit åt olika håll och därför icke fått sällskap.”

Erfarenheter av våld nämns sällan i protokollen. Från ett senare meddelande från Tärnaby landsfiskalskontor får man veta att; ”Jelec Sefkya, vilken f.n. vårdas å härvarande sjukstuga, skickas den 3 eller 4 instundande augusti med sjukvagn till Stockholm f.v.b. Karolinska sjukhuset”, en sträcka på nära 90 mil.

”Enligt meddelande från Karolinska Sjukhuset härstädes har den sistnämnde jugoslaviske medborgaren ankommit dit och mottagits för vård den 4 augusti 1942. Han är emellertid på grund av undernäring och utståndna strapatser så svag, att han tills vidare inlagts å isoleringssal.”

Den tyska ockupationsmakten hade byggt upp ett enormt system med läger för tvångsarbete/slavarbete i Norge, framförallt i Nordnorge. Hit tvingades 100.000 sovjetiska krigsfångar, mer än 4.000 fångar från Jugoslavien, 1600 från Polen, 2600 tyska politiska och kriminella fångar och ungefär 10.000 s.k. civila arbetare. Av dem lyckades ett fåtal fly till Sverige, drygt 2000 sovjetiska krigsfångar och knappt nitto jugoslaver men även polacker och andra. Konstprojektet ”I Förvar” (http://hemligstämplat.nu) har fokuserat på flyktingmottagning i Sverige under den här tiden. Det andra projektet som jag deltagit i; ”Blodveger” har handlat om det tyska lägersystemet i det ockuperade Norge (https://blodveger.info). I det här researcharbetet, där jag har läst mycket i olika slags texter känner jag mig ha kommit närmare flyktingarna som människor än jag gjort de tidigare projekten.

Att fly från ett tyskt fångläger var ett slutgiltigt beslut – en misslyckad flykt innebar en säker död. Tillfångatagna flyktingar avrättades.
Det var ett hårt klimat. Klädseln var otillräcklig och framför allt hade fångarna miserabla skor, oftast bara med träsula. De var undernärda och tvingades fly utan proviant. Omgivningarna okända och terrängen obekant. De jugoslaviska flyktingarna har berättat hur främmande solståndet vid polcirkeln var för dem – de kunde inte orientera sig. De var tvingade att be om hjälp av norrmän eller samer. Det fanns inget gemensamt språk och de kunde inte veta om hjälparen var en möjlig förrädare. Och de visste att de utsatte den som hjälpte för fara genom att ta kontakt med dem. En som tycktes vara en flykting kunde vara utskickad av tyskarna för att spionera på lokalbefolkningen. Och de visste att den egna flykten skulle leda till att vakterna med brutala straff hämnades på de fångar som var kvar i lägret.

Flykten från lägret var en flykt in i det okända, in i ett limbo. Hade de kommit över gränsen till Sverige kunde ta mycket lång tid innan de nådde bebodda trakter.

*

”Jokkmokks polis

Ang.

Död mansperson /Serbisk flykting./

Lördagen den 3 juli 1943 anmäldes till landsfiskalen i Jokkmokks distrikt, att tre serbiska manliga undersåtar såsom flyktingar kommit till Tarrajaur inom Jokkmokks socken efter färd över fjällen från Norge. Vid företaget förhör med dem hade de uppgivit, att de under färden till en början befunnit sig sex stycken i sällskap. En av dem hade återvänt innan gränsen till Sverige passerats. De övriga två hade kvarlämnats döda på fjället.

Då anledning kunde förmodas, att dessa två genom egen eller annans handaverkan ljutit döden har undertecknad, fjärdingsman i Jokkmokks polisdistrikt, därtill beordrad, samma dag företagit resa till i första hand Tarrajaur där förhör företogs med de flyktingar, som fortfarande befunno sig där. Sedemera har under dagarna den 4 och 5 juli efterforskningar företagits i de trakter, som av flyktingarna angavs ha passerats och där de döda kamraterna skulle återfinnas.

Denna plats skulle vara tillfinnandes i närheten av sjöarna Salojaur och Rovejaur. I sällskap med fjällförarna Nils och Magnus Holmbom i Njunjes företogs fotvandring till dema plats. Efter ett långvarigt sökande påträffades natten mot den 5 juli en död mansperson, som låg mellan och dels inunder ett par större stenar. Efter allt att döma hade han dukat under av utmattning och köld. Av den andra mannen kunde icke påträffas något som helst spår oaktat noggrann och vidsträckt efterspaning företogs.

I närvaro av förenämnda fjällförarna Holmbom företogs av undertecknad yttre besiktning av liket såväl av de persedlar detta var iklätt.

Härvid antecknades, att inga tecken på yttre våld förelog.

Alla lemmar föreföllo vara oskadade, alla leder syntes vara normala. Fötterna, som saknade skodon, voro omlindade med tygtrasor. Ovanpå ett ställ tunna underkläder av lärft fanns en tunn militäruniform utan några beteckningar. På huvudet en militärmössa av s.k. båtmodell. I ansiktet såväl som på händerna och kläderna förefanns tecken efter blod, men detta kunde med bestämdhet konstateras härröra från näsan, som dock var oskadad varför det kunde förmodas att näsblod uppstått av överansträngning. På kroppen förekom röda fläckar, som särskilt framträdde å lårens yttersidor och nedre delen av ryggen samt å penis. Ögonen voro öppna. Pupillerna voro mycket sammandragna. Någon dödskamp föreföll icke att ha förekommit.

Klädernas fickor innehöllo icke något anmärkningsvärt. I ett par av dem förefanns brödsmulor såväl som enbär och ljung varigenom den slutsatsen kunde dragas, att sådant tjänat till föda. Inga värdesaker eller penningar påträffades. I ett snöre om halsen fanns en s.k. dödsbricka med följande inskription: ”Stalag XVII B 763819”. Detta var det enda som kunde tjäna till identifiering av den döde.

Till en början hade avsetts att avhämta de döda med flygambulans. Då sjöarna närmast intill platsen voro isbelagda uteslöts denna möjlighet. Liket lades därför å väl skyddad plats samt övertäcktes med stenar för att vid lämpligt tillfälle avhämtas.

Av platsen och liket togs en del fotografier, som bilägges rapporten.

Provinsialläkare Rosén i Jokkmokk har vid förfrågan om de å liket synliga röda fläckarna samt sammandragningen av ögonens pupiller uppgivit detta icke vara något amärkningsvärt utan rätt vanligt förekommande.

Vid återkomsten till Jokkmokk har nytt förhör anställts med den serb, Ciric, som tidigare lämnat uppgifter och vilken var den ende av de tre, som kunde göra sig förstådd. Ciric uppgav då, att söndagen den 27 juni hade han tillsamman med fem andra serber begivit sig på flykt från fångläger i närheten av Rognan i Norge. De hade icke medfört någon mat och icke innehaft karta eller kompass. Efter någon dag, medan de ännu befunnit sig på norskt område, hade en av sällskapet tröttnat och stannat efter. De övriga hade fortsatt i riktning mot Sverige. Fredagmorgon den 2 juli hade två av de fem stannat emedan de icke orkat längre. De hade uppgivit sig skola vila och därefter fortsätta i samma riktning som den de andra begivit sig av i. Någon mat hade de icke haft men tändstickor samt en mindre flaska innehållande bensin. Männen som kvarstannat hade varit i ålder 20 och 46 år gamla. De övriga tre som fortsatt hade samma dags eftermiddag kommit fram till ett lappläger omkring en mil från den plats där de kvarlämnat sina kamrater. Här hade de blivit omhändertagna.

Under färden hade under flera dagar kall blåst varit rådande varjämte även snöblandat regn fallit. Något brännbart att uppgöra eld av finnes icke på stora delar av de trakter de färdats över.

Det skulle slutligen antecknas, att lapparna i det läger dit flyktingarna kommit av deras utsago trott sig förstå, att de kvarlämnade varit döda.

Jokkmokk som ovan.

Torsten Gustafsson”

Recherche über Verständigungsversuche trotz Sprachenvielfalt und verschiedener Erzählweisen im Zusammenhang mit Gefangenen, die von Norwegen nach Schweden während des Zweiten Weltkriegs flohen. Gefördert vom Fonds Darstellende Künste e.V. NEUSTART KULTUR #TakeHeart

*

Begonnen habe ich mit Büchern. Da ich in Berlin wohne, habe ich Zugang zur Humboldt-Universitäts-Bibliothek. Hier findet man nicht wenige klassische norwegische Bücher zum Thema der deutschen Besatzung, Zwangsarbeiterlager und Flucht; u.a. von Nils Christie, Magne Haugland, Ragnar Ulstein. Aber die Titel sind hier nur in Originalsprache vorhanden; die norwegische Übersetzung des auch für die norwegische Geschichtsschreibung zentralen Werkes des Jugoslawen Cveja Jovanović ist somit nicht in Berlin zugänglich. (Cveja Jovanović, „Flukt til friheten“, fußt auf Gesprächen mit Zeitzeugen. In keinem der Bücher, die ich gelesen habe, kommt man der norwegischen Lokalbevölkerung so nahe.)

Über Internetrecherchen habe ich einige neuere schwedische Bücher über Fluchtwege und den Umgang mit den Flüchtlingen in Nordschweden gefunden. Auch das Buch des legendären Arjeplog-Arztes Einar Wallquist von 1945 und das des Grenzpolizisten Erikson. Die älteren vor allem, um den Erzählton der Zeit zu erspüren. (Von Wallquist gibt es eine deutsche Übersetzung aus dem Jahr 1953.)

*

Ich habe mich auf zwei Verwaltungsbezirke, (Kommuner) begrenzt, die beiden nördlichen Bezirke Arjeplog und Jokkmokk. Zusammen ist ihre Fläche gleich groß wie Nordrhein-Westfalen, aber mit kaum 8000 Einwohnern. Der westliche Teil dieser Bezirke ist Quadratkilometer um Quadratkilometer Ödland. Auf der andren Seite der Grenze, im besetzten Nordnorwegen lagen die deutschen Zwangsarbeitslager aufgereiht. Die Gefangenen waren zum Wege-, Eisenbahn- und Befestigungsbau gezwungen.

Für die Recherchen war der rege E-Mailverkehr mit dem norwegischen Forscher Michael Stokke in Narvik wichtig. Von ihm habe ich Akten aus verschiedenen Quellen zu mehreren Flüchtlingen aus den nordnorwegischen Lagern zugeschickt bekommen. Er erzählte auch, dass man sich im Narvikssentret immer mehr für die Fluchtgeschichten und die Bergführer oder Lotsen (norweg. Losar, Fjällführer) interessiere. (Die Flucht erfolgte in beinahe allen Fällen nach Schweden, sehr wenige konnten über das Meer nach England flüchten.)

Im Riksarkivet in Stockholm habe ich Personalakten von jugoslawischen, russischen und polnischen Flüchtlingen studiert. Die zurückhaltende Erzählweise der Protokolle der Grenzpolizei in einem etwas altertümlich und sprachlich überkorrekten Schwedisch, ist sehr nüchtern gehalten in ihrer formalen Neutralität.

Bisweilen bekommt der Ton eine groteske Wirkung; etwa diese Angabe zum Vordruck „Einreise nach Schweden und der Grund hierfür“: övergick gränsen enär han ej trivdes med tvångsarbete för tysk räkning / „überquerte die Grenze, weil ihm die Zwangsarbeit im Auftrag Deutschlands nicht behagte.“ (Pavicecvic)

In den ziemlich fragmentarischen Protokollen des Bezirkskommissars, die man in den Akten findet, werden oft Verständnisschwierigkeiten erwähnt.

„Es wurde festgestellt, dass Herr Dimowitsch aufgrund von Sprachschwierigkeiten nicht im Detail gehört werden konnte.“

„Herr B. (der Pole Stodolny Bronislaw) spricht Russisch und Deutsch, letzteres nur sehr eingeschränkt. Er konnte daher nicht eingehender befragt werden.“

Die Protokolle sind aber gleichzeitig dichte Erzählungen, die, in nur wenigen Zeilen das Leben der Befragten von Geburt bis Flucht aus dem deutschen Lager und die illegale Überquerung der schwedischen Grenze berichten. Sie lesen sich wie der Vorspann zu etwas noch nicht Erzähltem.

*

„Protokollvermerk
über den folgenden jugoslawischen Staatsbürgers, der illegal aus Norwegen nach Schweden einreiste und am 18. Juli 1942 in Strimasund in der Gemeinde Tärna ankam, durch Vernehmung an diesem Tag. Der Fotograf Jelec Sefkya, geboren am 21. Mai 1923 in Sarajewo und dort wohnhaft.
Er sei Moslem, habe als Partisan gegen die Deutschen gekämpft und sei am 13. März 1942 in Sarajewo gefangen genommen worden. Nach einigen Tagen sei er über Semond nach Wien gebracht worden, wo er 40 Tage lang festgehalten wurde. Anschließend sei er über Stettin nach Trondheim und von dort nach Mosjöen verbracht worden, wo er am 22. Juni 1942 eintraf.
In Mosjöen war Sefkya mit Straßen- und Festungsarbeiten beschäftigt.
Wahrscheinlich am 8. Juli sind Sefkya und zwei jugoslawische Kameraden aus Mosjöen geflohen. Sie liefen in verschiedene Richtungen und blieben daher unbegleitet.“

In den Protokollen kommen kaum Aussagen über Gewalterfahrungen vor. Aus einer späteren Mitteilung des Bezirkskommissariats Tärnaby erfährt man, dass Jelec Sefkya nach seiner Flucht in der Krankenstation Tärnaby behandelt wurde und „am 3. oder 4. des kommenden August mit einem Krankenwagen nach Stockholm zum Karolinska-Krankenhaus transportiert werden soll“, eine Strecke von fast 900 km.

*

Bei diesen Recherchen fühle ich mich näher an den Flüchtlingen als Menschen als in den Projekten „Blodveger“ – über das System Zwangsarbeiterlager in Norwegen ( https://blodveger.info) und „I Förvar“ – über das Aufnahmesystem von Flüchtlingen in Schweden. Der Flucht aus einem deutschen Lager war eine endgültige Entscheidung – eine missglückte Flucht bedeutete den sicheren Tod. Gefangengenommene Flüchtlinge wurden von den Deutschen hingerichtet.

Das Klima war rau, die Kleidung elend, vor allem hatten die Gefangenen kaum brauchbare Schuhe. Sie waren unterernährt und mussten ohne Proviant flüchten. Sie kannten die Umgebung nicht. Die jugoslawischen Flüchtlingen haben berichtet wie fremd ihnen den Sonnenstand am Polarkreis war – sie konnten sich nicht orientieren.

Sie waren gezwungen, bei Norwegern oder bei Sami um Hilfe zu bitten. Es gab keine gemeinsame Sprache, sie konnten nicht wissen, ob der Norweger oder der Same ein möglicher Verräter war. Und auch die Helfer gerieten durch den Kontakt mit dem Flüchtling in Lebensgefahr. Der Flüchtling könnte ein von den Deutschen ausgesandter Denunziant sein.

Der Flucht aus dem Lager führte ins Ungewisse, in ein Limbo – immer im Bewusstsein, dass die eigene Flucht für die zurückgebliebenen Lagerinsassen ausnahmslos furchtbare Folgen (Rache der Wachen) nach sich ziehe. Und es konnte lange dauern, bis man wieder in bewohnte Gegenden in Schweden gelangte.

Von Nordnorwegen war die Flucht nach Schweden erst eine Flucht in einer gewaltigen, einsamen und stillen Einöde. Sie sind in einer riesigen unbekannten Landschaft geflüchtet. Nicht wenige sind auch hinter der Grenze umgekommen.

*

„Donnerstag, den 8. Juli 1943

Fall: Leiche eines serbischen Flüchtlings.

Am Samstag, den 3. Juli 1943, wurde der regionale Polizeichef in Jokkmokk darüber informiert, dass drei serbische Gefangene als Flüchtlinge in Tarrajaur in Regierungsbezirk Jokkmokk angekommen waren. Sie waren aus einem Lager in Norwegen geflohen und hatten die norwegischen Fjälls überquert. Bei der Vernehmung gaben sie an, dass 6 von ihnen gemeinsam geflohen waren, einer beschloss, vor dem Überqueren der schwedischen Grenze umzukehren, und 2 Kameraden wurden tot in den Bergen zurückgelassen.

Da anzunehmen war, dass die beiden Toten von den Angekommenen getötet worden sein könnten, fuhren die Polizisten noch am selben Tag von Jokkmokk nach Tarrajaur, um die Flüchtlinge zu befragen. Danach, am 4. und 5. Juli, befragte derselbe Polizist die Flüchtlinge vor Ort in dem von den Flüchtlingen beschriebenen Gebiet, in dem sie die toten Gefangenen zurückgelassen hatten.

Sie gaben an, dieser Ort liege in der Nähe des Samojaursees in Rovejaur. Zusammen mit den Bergführern Nils und Magnus Holb aus Njunjes machte ich mich zu Fuß auf den Weg zu diesem Ort. Nach langer Suche fanden wir in der Nacht des 5. Juli einen Toten, der zwischen einigen Felsen lag. Für uns sah es so aus, als sei er an Erschöpfung und Kälte gestorben. Trotz einer sorgfältigen und langen Suche konnten wir keine Spur des anderen Toten finden. Im Beisein der genannten Bergführer untersuchte der Unterzeichnete die Leiche und die Kleidung.

Dabei wurde festgestellt, dass es keine Anzeichen von Gewalteinwirkung gab, alle Gliedmaßen waren unbeschädigt und alle Gelenke normal. Die Leiche war ohne Schuhe, die Füße in Lumpen gewickelt. Über der dünnen Baumwollunterwäsche trug er eine dünne Militäruniform, die keine besonderen Merkmale aufwies. Auf dem Kopf trug er eine Militärmütze nach einem Bergmodell. Es gab sichtbare Blutspuren im Gesicht, an den Händen und an der Kleidung, aber es wurde zweifelsfrei festgestellt, dass dieses Blut aus seiner Nase kam, die unbeschädigt war, und daher war zu vermuten, dass dieses Blut aufgrund der Anstrengung aus seiner Nase stammte. Am ganzen Körper befanden sich rote Punkte, die vor allem an der Außenseite der Hüfte, des unteren Rückens und des Penis sichtbar waren. Die Augen waren geöffnet. Die Pupillen waren sehr klein, und es hat den Anschein, dass es keinen Todeskampf gab.

In den Taschen wurde nichts von Wert gefunden. In den Taschen fanden wir Brotkrümel und Reste von Farn und Wacholder, woraus wir schlossen, dass er dies tatsächlich gegessen hatte. In seinen Taschen wurden keine Wertsachen oder Geld gefunden. Um seinen Hals trug er eine Kette mit einer Kennzeichnung, auf der stand: ”Stalag XVIIB.76319”. Dies ist das einzige Zeichen, anhand dessen der Tote identifiziert werden kann./…/

Nachdem wir nach Jokkmokk zurückgekehrt waren, wurde ein weiteres Gespräch mit dem Serben Ciric geführt. Er war der einzige der drei, mit dem eine Verständigung möglich war. Während des Verhörs gab Ciric an, dass er und fünf andere Serben am Sonntag, den 27. Juni, aus dem Gefangenenlager in der Nähe von Rognan in Norwegen geflohen waren. Bei ihrer Flucht hatten sie weder Lebensmittel noch Karte oder Kompass dabei. Nachdem sie mehrere Tage auf norwegischem Gebiet gegangen waren, beschloss einer der Gefangenen aufgrund seiner Erschöpfung, dort zu bleiben. Die anderen gingen weiter in Richtung Schweden. Am Freitag, dem 2. Juli, konnten zwei der verbliebenen Gefangenen ihnen nicht mehr folgen.

/…/

Aufgezeichnet von Torstein Gustavson, Jokkmokk“

Protokoll Bezirkskommissariat in Jokkmokk

Polizeibehörde Jokkmokk