Den 14 april 1945 kommer en tysk flykting från Norge över gränsen vid Nössemark i Värmland. Han omhändertas av svenska tullmän i Strömmen. I maj överförs han till Sunnerstaholms utlänningsförläggning. Han kallar sig Hans Berg. Han har flytt för att han är kritisk till Tysklands hållning i kriget och rädd för att bli häktad av den tyska ockupationsmakten kan man läsa i förhörsprotokollet från den 3 juli som är undertecknat av t.f. Kriminalkonstapel Rune Vikberg

Hans Berg säger sig vara utbildad till bagare. Före nationalsocialisternas maktövertagande skulle han ha varit med i de bagerianställdas fackförbund och en organiserad socialdemokrat. I det nationalsocialistiska partiet har han aldrig varit medlem, och han säger sig vara kritisk till hur illa och brutalt nationalsocialisterna behandlade socialdemokraterna. Han vill gärna stanna i Sverige för han fruktar att han skulle bli arbetslös om han skulle skickas till Tyskland. Kriminalkonstapel Vikberg avslutar förhörsprotokollet med satsen: ”Enligt vad som kunnat utrönas, är Berg ej straffad för brott.”

Men efterhand drar det ihop sig för Hans Berg och i oktober skickar Stockholmspolisens kriminalavdelning ett meddelande till Utlänningskommisionen: ”Upplysningsvis kan meddelas att Berg med stor sannolikhet är identisk med tyske medborgaren Obersturmbannführer Hans Loritz, vilken enligt ett meddelande, som sekreteraren Ragnar Hansen erhållit från norska legationens rättskontor, skulle ha rymt till Sverige från Oslo i april 1945”

Då hade Hans Berg redan tagits i förvar av den brittiska militärförvaltningen i Tyskland. Den 26 augusti 1945 hade han rymt från Hälsingmo förläggning men blivit fasttagen i Malmö. Den 5 september överfördes han till Ronneby under bevakning av poliskonstapel Arne Johansson ”och efter framkomsten överlämnad om bord å till Tyskland destinerade ångfartyget Regin klockan 14,45.” ur en polisrapport den 13 september 1945.

Under sitt liv blev Hans Loritz aldrig straffad för brott men flera gånger omplacerad (det tyska begreppet är Strafversetzt). Det var också anledningen till att han skickades till i Norge. I början av september 1942 omplacerades Loritz dit från koncentrationslägret Sachsenhausen där han varit lägerbefählavare. Han ansågs som specialist inom läger och fängelseområdet. I Norge blev han inspektör för ”Högre SS och polisledare i norr” och ansvarig för SS’s koncentrationsläger där, huvudsakligen tvångsarbetsläger för jugoslaviska partisaner. I dessa brutala läger dog över hälften av fångarna. Senare togs ansvaret för lägren över av Wehrmacht, alltså av den tyska militären. Loritz, som var en SS-man, fick då till uppgift att organisera skyddsvärn för fabriker och andra anläggningar mot sabotage av den norska motståndsrörelsen.

Loritz var född i Augsburg i södra Tyskland och gick efter folkskolan i lära som bagare. Under första världskriget anmälde han sig som frivillig och hamnade i krigsfångenskap i Frankrike. 1920 återvände han till Augsburg och tio år senare gick han med i nazipartiet. Han blev också en aktiv medlem i SS. Efter att nationalsocialisterna hade gripit makten blev hans verksamhet inom SS till en pensionsgrundande tjänst i Augsburg. På grund av en tvist med en SA-ledare omplacerades Loritz till att arbeta för SS i koncentrationslägret Dachau.

1934 utnämndes han som kommendant för koncentrationslägret Esterwegen i Emsland. Här var tyska politiska fångar internerade, framförallt socialdemokrater och kommunister. Under Loritz hårdnade lägrets regim, han förhörde fångar personligen och beordrade tortyr. 1935 befordrades Loritz till SS-Oberführer och i april 1936 blev han lägerbefälhavare och SS-anförare i Dachau. Även här uppmanade han till hård regim. Men hans förkärlek för korruption och för att berika sig själv gav honom problem med SS-administrationen i Dachau. Loritz hade inrättat ett eget kommando av fångar därifrån för byggnationer vid sin privata villa i St. Gilgen vid Wolfgangsee. I juli 1939 omplacerades Loritz till Graz i Österrike. Han sökte dock genast en möjlighet att återgå till en tjänst inom koncentrationslägren. I december 1939 kunde han ta över ett provisoriskt ledarskap i koncentrationslägret Sachsenhausen norr om Berlin, i mars 1940 blev han reguljär lägerbefälhavare där. I Sachsenhausen fortsatte Loritz sin rovgirighet och höll hela kommandon i fängelseverkstäderna med tillverkning för sina privata ändamål. Byggmaterial för utbyggnad av lägret Sachsenhausen kördes i lastbilar ner till Loritz villa i St. Gilgen.

Hans Loritz stora uppgift i Sachsenhausen var avrättningen av över tiotusen sovjetiska krigsfångar under sensommaren och hösten 1941. Efter överfallet på Sovjetunionen juni 1941 hamnade miljoner sovjetiska soldater i händerna på tyskarna. Till läger i nordöstra Tyskland, till så kallade Stalags, kom hundratusentals krigsfångar som skulle utnyttjas för tvångsarbete. Bland dem fanns också Röda Armens politiska kommissarier, intellektuella och judar och de skulle avrättas. De skickades till det stora huvudlägret Sachsenhausen. Här hade Loritz koncipierat en ”nackskottanläggning”. Morden genomfördes i en situation som skulle likna en läkarundersökning. I oktober 1941 hade han genomfört sitt uppdrag. Loritz och hans stab belönades med en resa till Italien.

Men på grund av anklagelser om korruption inleddes 1942 en preliminär utredning mot honom. Även om utredningen officiellt blev inställd, förlorade Loritz sin position som koncentrationslägerbefälhavare i Sachsenhausen och omplacerades till Norge.

I januari 1946 tog Hans Loritz sitt liv i interneringslägret i Neumünster-Gardeland. Den brittiska militärförvaltningen hade då ännu inte helt fastställt hans riktiga identitet. Men Loritz insåg att han skulle komma att bli överförd till Sovjetunionen och där dömas för morden på de sovjetiska krigsfångarna.

Dirk Riedel Ordnungshüter und Massenmörder im Dienst der ”Volksgemeinschaft”: Der KZ-Kommendant Hans Loritz Metropolverlag Berlin 2010

och ur arkiv Hans Berg/ Hans Loritz i Riksarkivet Stockholm

Scroll Up