SVARTTJÄRN-INGELS, RÄTTVIKS KOMMUN

 En måndagskväll i början av maj åker vi ut i skogen öster om Ingels för att leta efter spåren av lägret Svarttjärn-Ingels. Trots att vi har med oss en kopia av Christer Hammares utförliga beskrivning av skogshuggarlägret har vi svårt att veta om vi är på rätt väg. Vi är verkligen ute och kör i ödemarken.

Hammare skriver också att lägret som inrättades våren – 45 var avsett för ett besvärligt klientel av tyska desertörer och norska quislingar. Myndigheterna ville hålla dem avskilda från lokalbefolkningen och då var det ju praktiskt att ha anläggningen här ute i obygden. Dessutom fridlystes området, inga besök av obehöriga var tillåtna. Svarttjärn-Ingels var ett interneringsläger skriver Hammare, inhägnat med en enkel tråd som spändes mellan träden.

Till slut ser vi i alla fall en byggnad, en liten fallfärdig lada mellan träden. På ladan är ett A4 papper uppsatt med stora blå häftstift; en berättelse om en flykt från Norge: En tysk soldat som deserterar under kriget. De som internerades här deserterade från tyska armen först när kriget tog slut – de har en annan historia.

Vi kliver runt i skogen och hittar efter ett tag många spår av att det funnits bebyggelse här, mossbelupna stenmurar, brunnar, ett nedfallet dass. Och en cykelram. En cykel var väl något man ville ha om man var tvungen att bo här. En möjlighet att komma härifrån ibland. Österut är det bara en stor kärrmark, det måste kunna bli djävulskt myggigt här. Vi har tur, kvällen är underbar och ljummen och det är ännu så tidigt på året att myggen inte har hunnit med; inte en mygga.

 Efteråt åker vi och hälsar på Christer Hammare i Ingels. Hans detaljerade berättelse kan jag verkligen rekommendera; Svarttjärn/Ingels – ett svenskt koncentrationsläger? Eller – ett skogshuggarläger med en skiftande historia i tre dramatiska akter på 1940-talet! ISBN 978-91-637-0637-0

Scroll Up