2018-10-29
Symposium i Berlin. BLODVEGER. NS-Zwangsarbeit in Nord-Norwegen

I förra veckan, onsdagen den 17 oktober, var jag med när Dokumentär-teatergruppen Vajsverk i Berlin organiserade ett internationellt symposium om tvångsarbete i Nordnorge under andra världskriget. Symposiet är den första stationen i ett tandem-projekt där tvåspråkiga berlinare håller kontakt med forskare och partner i Norge, Ryssland, Serbien och  Sverige. Det kommer att utmynna i en dokumentärteater som ska spelas i Berlin och Narvik i mars nästa år. vajswerk.de

Eystein Markusson, chef för Narviksenteret, narviksenteret.no höll ett övergripande föredrag om situationen i Nordnorge under andra världskriget. Den 9 april 1940 angrep Tyskland Norge. En anledning var att säkra utförseln av den svenska järnmalmen över Narvik. Den var viktigt för Nazitysklands krigsindustri. Striderna pågick under två månader, längst i Nordnorge. Norrmännen fick stöd av framförallt brittiska trupper men när de retirerade tvingades man kapitulera.

Nordnorge var glest befolkat, det fanns ingen järnväg och nästan inget vägnät. Tyskarna besatte Norge med närmare 300 000 soldater och den knappt existerande infrastrukturen i Nordnorge var ett stort problem. Man beslutade om stora byggprojekt; järnvägar, hamnar och vägar. Detta skulle byggas av tvångsarbetare och fångar. Under eländiga förhållanden transporterades långt mer än 100 000 människor till Norge, mest sovjetryska krigsfångar som tyskarna tagit under sitt anfallskrig mot Sovjetunionen. De förlades i undermåliga läger, framförallt i norr. Dessa människor skulle bygga järnvägar, hamnar och vägen till Sverige.

Av tvångsarbetarna dog omkring trettontusen sovjetryska krigsfångar, tvåtusensexhundra serbiska fångar och hundrasextio polska fångar. Detta antal överstiger det totala antalet civila och militära offer för Norge under andra världskriget.

Symposiet som ägde rum på det Tysk-Ryska museet i Berlin-Karlshorst,  www.museum-karlshorst.de inleddes med ett föredrag av chefen för Dokumentationszentrum NS-Zwangsarbeit www.dz-ns-zwangsarbeit.de, Christine Glauning. Hon skisserade de grundläggande strukturerna för tvångsarbete i det av Tyskland ockuperade Europa.

Michael Stokke, historiker från Bergen som forskar i Narvik, berättade om hur  tvångsarbetet i det ockuperade Nordnorge var organiserat.

Historikern Marina Panikar, från universitet i Archangelsk berättade om de sovjetiska krigsfångarnas situation i lägren i Norge och historikern Milan Koljanin, från Belgrad om de jugoslaviska fångarnas situation. Med början i april 1942 och ett år framåt skickades i olika transporter över fyratusen människor från de överfyllda fånglägren från det av tyskarna ockuperade Serbien. Det var huvudsakligen serbiska motståndsmän och partisaner. Fångarna var undernärda och medtagna. De transporterades med båt på Donau till Wien, sen med tåg till den tyska östersjöstaden Stettin och därifrån med båt igen mot Bergen, Trondheim eller Narvik. En resa på 400 mil.

På femtiotalet gjordes en spelfilm Blodveien-Krvavi Put med två regissörer, en norrman och en jugoslav. Den sågs av många i efterkrigstidens Norge och Jugoslavien –  man kan se den på Youtube. Filmen berättar om hjältemodiga norska motståndsmän och jugoslaviska partisaner och slutar med en lyckad flykt över gränsen till Sverige; Frihet, Sloboda!

Endast några få av de som tvingades till tvångsarbete i Norge lyckades fly. Hur dramatisk en flykt från ett läger i Nordnorge måste ha varit kan man kanske ana genom att titta på en karta – lyckades flyktingen ta sig förbi de brutala tyska vakterna och ta sig över fjordar och kalfjäll till gränsen till Sverige så hamnade han där i ett jättelikt obebott område. Ukrainaren Ivan Denisov, som efter sin flykt kom till förläggningarna i Lissma och Baggå, berättar om flera dygns vandring utan någon som helst utrustning, han överlevde på lingon och rå svamp.

Det deltog ingen forskare från Sverige men jag var där och ställde frågor. T.ex. om vägen som byggdes från Narvik till Sverige. Michael Stokke berättar att den började byggas hösten 1942. Först av en norsk firma med hundratals jugoslaviska fångar som tvångsarbetare. Därefter tog norska statens vegvesen över och senare, fram till våren 1945, den tyska Organisation Todt med sovjetiska krigsfångar som arbetare.

Hur man från Sveriges sida handskades med detta och hur vägen byggdes på den svenska sidan kunde inte Michael säja något om.

Text. Hanna Sjöberg

Bild 1. Øvre Jernvann, (Fångar transporteras i pråmar från Narvik till Trædal. Narviksenterets samling)

Bild 2. ca 1943 (2108 x 1445) (Sovjetryska krigsfångar i Beisfjord. Fotograferat av en tysk vakt. Narviksenterets samling)