Utredning angående utlänningslag
Regler om uppehållstillstånd för eller utvisning och avvisning av medborgare i andra länder som kommer till Sverige finns i Utlänningslagen . Vi har gjort utdrag ur Statens offentliga utredningar 1936:53 (kan man hitta på regina.kb.se/sou/). Utredning gjordes inför den lag som kom att gälla under de första krigsåren; 1937 års utlänningslag.

”Utredning angående revision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket vistas och därmed sammanhängande spörsmål.”

”I samband med den nationalsocialistiska regimens upprättande i Tyskland och under tiden därefter infördes, såsom bekant, stadganden, som dels stämplade vissa politiska rörelser som illegala, dels ock i hög grad inskränkte den tyskjudiska befolkningens förvärvsmöjligheter inom landet. Följden av denna lagstiftning har blivit en omfattande utvandring från Tyskland. Denna utvandring har förorsakat betydande svårigheter för ett stort antal länder. De spärrar, som överallt rests mot icke önskvärd invandring, ha ej kunnat upprätthållas mot denna emigrantström. Särskilt ha det tyska rikets grannstater nödgats öppna sina gränser för att mottaga ifrågavarande flyktingar.
Men även vårt land har fått känning av denna nya faktor på folkutbytets område. Spörsmålet om asylrätten, som vid tiden för utlänningslagens tillkomst var av huvudsakligen teoretiskt intresse, har fått en oanad aktualitet. ” (SOU 1936:53 sid: 8)

”Flyktingsfrågan.
Frågans uppkomst och utveckling.
Såsom de sakkunniga tidigare framhållit, har utlänningslagen främst till syfte att skydda den svenska arbetsmarknaden, så att densamma bevaras åt landets egen befolkning, samt att förhindra bosättning här i landet av ej önskvärda befolkningselement. Därjämte har, såsom nämnts, den kontroll, som lagen stadgar, även ur ordnings- och säkerhetssynpunkt avsevärd betydelse.
De svårigheter, som tidigare mött vid lagens tillämpning, ha huvudsakligen sammanhängt med spörsmålet att, utan åsidosättande av lagens syftemål, tillgodose handelns och turisttrafikens samt gränsbefolkningens krav på en så vitt möjligt fri och obehindrad samfärdsel. [ … ]
Under de senare åren har emellertid, såsom de sakkunniga förut omnämnt, det tidigare för Sveriges del mindre uppmärksammade flyktingsproblemet erhållit en vidgad omfattning och en förändrad innebörd. Denna i avseende å utlänningslagens effektiva tillämpning visserligen även förut kännbara men likväl relativt obetydligt störande faktor har numera gjort sig gällande på ett sätt, som påkallar statsmakternas särskilda uppmärksamhet.
[ … ]
Den stora omfattning, flyktingsproblemet antagit, har aktualiserat begreppen politisk flykting, politiskt brott och asylrätt.[ … ] Enligt standardauktorerna på folkrättens område menas med politisk flykting en person, som flytt till utlandet, därför att han i sitt hemland sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott. [ … ]
I inledningen till sitt förenämnda utlåtande (nr 53) vid 1936 års riksdag betecknar andra lagutskottet asylrätten såsom särskilt rätten för en politisk flykting att inom annat lands område vinna en fristad undan förföljelse. Det tillkommer, uttalar utskottet, varje särskild stat att avgöra, i vilken utsträckning den vill medgiva asylrätt.
Tydligt är, att man med asylrätt icke kan förstå en ovillkorlig rätt för en politisk flykting att åtnjuta asyl i det land, dit han flytt. Hans rätt i sådant avseende är helt beroende av den mottagande statens lagstiftning. Endast därest och i den mån denna stat erkänt asylrätten, kan flyktingen åberopa sig härå. Det måste i sista hand förbehållas den mottagande staten själv att avgöra, under vilka förutsättningar och i vilken omfattning asyl må beviljas.
[ … ]
Beträffande utlänningslagens ställning till flyktingsproblemet må framhållas, att därå direkt syftande bestämmelser endast återfinnas i fråga om verkställighet av avvisning, förpassning och utvisning. Sålunda stadgas, att den, som är föremål för sådan åtgärd, ej må föras till land, där han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. Vissa möjligheter att även i övrigt taga hänsyn till en utlännings egenskap av flykting ha dock lämnats i lagen.
[ … ]
Det framstår som klart, att den inom folkrätten utbildade definitionen å politisk flykting ej numera är tillräckligt omfattande.[ … ] Man har skäl att antaga, att av det hundratusental personer, som under de senaste fyra åren lämnat Tyskland, blott en mindre del tillhöra denna grupp (kategori I). Som politiska flyktingar enligt hävdvunnen terminologi lära icke de kunna anses, vilka i sitt hemland ej begått något brott men som på grund av sin politiska åskådning eller andra politiska skäl riskera att bliva intagna i koncentrationsläger eller att drabbas av andra liknande åtgärder (kategori II). Än mindre kunna de, som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad, betraktas såsom politiska flyktingar (kategori III). Man rör sig alltså här med helt nya flyktingsbegrepp.
[ … ]
För flyktingarna själva är det av stor betydelse att vara tillförsäkrade ett visst minimum av skydd samt att ha ett internationellt forum att hänvända sig till för erhållande av stöd. I det under Nationernas förbunds ledning pågående internationella samarbetet på ifrågavarande område bör Sverige deltaga, i den mån dess medverkan kan vara till nytta och dess intressen därtill föranleda. De sakkunniga hålla likväl före att man från svensk sida icke bör ikläda sig förpliktelser, ägnade att inskränka friheten att föra den immigrationspolitik, som vid varje särskild tidpunkt må finnas lämplig. Sveriges hittills förda politik vittnar för övrigt om en långtgående villighet att tillgodose humanitära hänsyn. Det är emellertid givet, att en avvägning måste ske mellan å ena sidan dessa hänsyn, därvid särskilt böra beaktas de risker, den enskilde flyktingen löper vid ett återsändande till hemlandet, samt å andra sidan de olägenheter härvaron av viss flykting eller av ett avsevärt större antal flyktingar kan vålla riket. I samma mån antalet tillväxer öka svårigheterna.
[ … ]
Varje utlänning, som vistas här i landet, måste avhålla sig från inblandning i vårt lands inre förhållanden; i särskilt hög grad gäller det om sådana utlänningar, som under åberopande av politiskt flyktingskap erhållit rätt att vistas härstädes. Men en flykting bör därjämte vara särskilt noga med att iakttaga de föreskrifter, som kunna vara meddelade i fråga om hans vistelse härstädes. Det är vidare en i folkrätten erkänd princip, att en stat är skyldig iakttaga skälig vaksamhet till förebyggande av att personer inom dess område stämpla mot andra stater.
[ … ]
Därest en politisk flykting i något avseende bryter mot de regler, som äro uppställda för eller eljest gälla rörande hans rätt att vistas här, bör han vara underkastad samma påföljder som i liknande fall drabba andra utlänningar. Han kan naturligtvis för brott eller förseelser lagföras vid svensk domstol och han kan jämväl bliva föremål för förpassnings- och utvisningsbeslut. Emellertid uppkomma ofta svårigheter, när det gäller att verkställa beslut om förpassning och utvisning av politiska flyktingar. Asylrättssynpunkter och humanitära skäl utesluta i regel återsändning till hemlandet, även om detta kan utrönas. Ett betydande antal flyktingar sakna hemlandspass. Dessa emottagas i regel ej av något annat land.
Under vissa förutsättningar finnes visserligen möjlighet att taga vederbörande i förvar. Emellertid är det uppenbart, att en dylik åtgärd ej är ägnad att komma till användning under längre tid. Det föreligger otvivelaktigt behov av möjlighet att mot utlänningar, varom nu är fråga, tillgripa något slag av tvång, som är allvarligare än anmälningsskyldighet hos polisen men lindrigare än tagande i förvar. Redan vetskapen om att myndigheterna förfoga över ett dylikt tvångsmedel torde i de flesta fall verka avskräckande.” (SOU1936:53 ur sidorna: 51-59)

*